© Inta Ruka

Lars Tunbjörk 1956–2015

– utkast till en biografi

 

Fotografen Lars Tunbjörk dog den 8 april 2015.  Han var på väg ut från hemmet på Södermalm i Stockholm – för att träffa en vän på ett café i centrum – när hjärtat stannade.  
Tidningarrubriker runt om i världen visade magnituden; En mästare ur tiden, Världsfotografen Lars Tunbjörk död, Legendary Color Photographer of the Absurd, Fotovärlden sörjer Lars Tunbjörk, Mort de Lars Tunbjörk, Lars Tunbjörk ändrade sättet vi betraktar oss själva, Ett skarpt öga har slutits, Disparition d'un photographe pointeur d'absurdité. Den tystlåtne giganten från Dammsvedjan…  
*
… Lars Tunbjörk föddes i Borås i februari 1956, och växte upp i villaområdet Dammsvedjan strax söder om den dåvarande textilstadens centrum. Det är frestande att skriva att Lars Tunbjörk också föddes som fotograf, men det är förstås inte sant. Ingen föds som fotograf, några blir det. Lars blev fotograf tidigt och har aldrig haft något annat yrke. 
Det är svårt att ens försöka föreställa sig Lars i någon annan verksamhet. Alternativet skulle vara konstnär och det blev han naturligtvis också, även om han själv aldrig kallade sig konstnär.  Några konstnärer är fotografer, några fotografer är konstnärer. Val av verktyg är oväsentliga, uttryck betyder (nästan) allt.
Däremot kan man nog – rent allmänt – säga att tidsperioden Lars föddes in i och växte upp i fortfarande var gynnsam mot blivande bildjournalister. Det fanns i och för sig ingen utbildning för bildjournalister, men det fanns fasta jobb. 
Det var inte något fel på platsen heller. Redan under den obligatoriska praktikveckan i grundskolan fick Lars, med en fotokurs på Dammsvedjans ungdomsgård i bagaget, ”prya” på Borås Tidning, som då hade sju fast anställda fotografer. Lokalkonkurrenten Västgöta-Demokraten hade fem. Till sommaren ringde Lars mamma Britt till tidningens bildchef Bengt Bergman och frågade om sonen kunde få ett sommarjobb på tidningen och, jo, det kunde den osedvanligt försynte tonåringen få. 
Den unge Lars var blyg, och saknade helt vassa armbågar. I en intervju 2011 säger han: ”Alla de där klyschorna om hur kameran blev både en sköld och en inträdesbiljett till nya sammanhang stämmer på mig. Framför allt när jag var ung var jag väldigt blyg, även om det blivit bättre med åren. Det är något jag försöker övervinna, men samtidigt vill jag att det ska synas i bilderna att jag inte märks som fotograf.”
Med ambitioner att se, men inte bli sedd (som fotograf)... vad är då svaghet och vad är styrka? Det beror på sammanhanget; ibland är styrka en svaghet och ibland är det tvärtom. Men - utan någon friktion från några vassa armbågar gled Lars in på de mest oväntade ställen och hittade andra perspektiv och relationer – och han utvecklade också efterhand sin älskvärda försynthet till ett distinkt verktyg av väsentlig betydelse i arbetet. Ett signum.
Sommarjobb och inhopp som vikarie på Borås Tidning under gymnasietiden var en fot in i yrket. Också till den legendariske bildchefen Bengt Bergman; en stark och drivande personlighet som garanterade fotografi och bildberättande en stark ställning på tidningen.
Roger Turesson, kollega sedan tonåren, berättar: ”På den tiden var många fotografer tekniska, inte så journalistiska och berättande. Bergmans skola var att uppmana fotograferna att driva sina idéer, inte sitta och vänta på en lapp med uppdrag. 
Vi i vår generation började i mörkrummet och fick sen enklare uppdrag, som att plåta Lotta-kårens årsmöte och sådant. Det fanns inte någon utbildning för bildjournalister då, det var hands-on som gällde. Men vi unga hade förebilder, som till exempel den några år äldre Hasse Persson. Han hade slutat på tidningen några år tidigare och rest ut i världen. Mitt exemplar av hans bok Amerikabilder (1974) är alldeles sönderbläddrat sedan dess.” 
Lars får snabbt en klar förankring på tidningen som en värdefull vikarie och inhoppare – hans tillfälliga uppskov från lumpen är en populär anekdot kring Lars som vittnar om detta; det var chefredaktören som i ett brev med en ansökan om uppskov till Värnpliktsverket förklarade att nästa år är viktigt för Borås eftersom ”…vi får kungabesök och då behöver vi Lars Tunbjörks hjälp.”  
Lars var uttagen som gruppbefäl, men när han kallades in i lumpen 1976 var det som malaj. Han placerades på Värnpliktsnytt i Stockholm, en statlig tidning för Sveriges totalförsvarspliktiga, men ändå oberoende och fristående från Försvarsmakten. 
Värnpliktsnytt hade ett gott rykte som en radikal tidning; känd och respekterad efter ett flertal avslöjande reportage om oegentligheter inom Försvarsmakten. Många framgångsrika personer inom media har inlett sin karriär på tidningen och den betraktades allmänt som en bra plantskola för journalister (nerlagd 2010).
Lars fick samtidigt ett nätverk utanför Borås, bland annat i kretsen av unga frilansfotografer som var knutna till Värnpliktsnytt
En av dem var Rolf Adlercreutz: ”När ’Tunis’ muckade från Värnpliktsnytt tidigt 1977 återvände han till hemstaden och Borås Tidning och fick en fast anställning direkt. 
En vecka senare ringde jag till Tunis och frågade om han ville komma till Stockholm och börja på Jourfotograferna, där jag var chef – och det ville han. Tunis sa upp sig från den fasta anställning han haft i en vecka och kom till Stockholm.”
När Lars kom med boken Landet utom sig 1993 fick Rolf ett exemplar med dedikationen. ”Till min vän Rolf – utan din hjälp hade jag nog varit kvar i Borås – varm hälsning Lars.” 
Det är nu inte särskilt sannolikt att Lars hade blivit kvar i Borås ändå. Han hade redan uppmärksammats som en intressant fotograf utanför hemregionen och – inte minst – själv inspirerats av frilanslivet och -miljön i Stockholm.  
Efter ett par år på Jourfotograferna bildades fotografgruppen SALT (Anders Sjöberg, Rolf Adlercreutz, Lasse Allard, Claes Löfgren och Lars Tunbjörk). Och det är under perioden med SALT – mellan 79 till 84 – som Lars får sitt genombrott i Sverige. Han gör uppdrag för bland annat Aftonbladet, Vi, Stockholms-Tidningen, Månadsjournalen och Linjeflygs tidskrift Upp & Ner.
När den socialdemokratiska Stockholms-Tidningen återuppstår 1981 knyts ett fast samarbete med SALT-fotograferna och Lars blev snart en av de mest anlitade frilansfotograferna på tidningen som, bland annat genom rekryteringen av bildchefen Rolf Klänge från Aftonbladet som drivande kraft, satsade stort på bra fotografer och bildreportage - med upp till sextonsidiga bildbilagor! 
1982 utsågs Lars Tunbjörk till Årets fotograf i Pressfotografernas klubb årliga tävling. Uppmärksamheten ger honom fler och större uppdrag. Ett viktigt samarbete som utvecklades var med den bildorienterade reportagetidskriften Upp & Ner – som leddes av chefredaktören Mika Larsson (som bl a fick Stora Journalistpriset 1982), och senare av Christina Jonsson – av många ansedd som Sveriges främsta reportagetidning under åttiotalet.
Anders Petersen, fotografkollega, påminner också om – i en passage på stan i skrivande stund – att tidningar som Upp & Ner betalade bra. Dessutom det.
Det kan kanske idag förefalla som Lars karriär var särskilt gynnad genom en epok med starka och inflytelserika redaktörer och tidningar som lade stor vikt vid bra bilder, stora bildreportage och bra fotografer (och betalning). Det ligger naturligtvis något i detta, sammanhang och villkor är betydelsefulla – så hade inte Lars också en del flyt? Tur?
”Det är med bra fotografer som med bra målvakter”, säger Rolf Adlercreutz, ”bra fotografer har tur.”
Men återigen – likt svaghet och styrka - vad som är tur och otur eller framgång och misslyckande är inte några överallt och alltid givna kategorier. 1984 fick fyra fotografer i uppdrag av producenten Rolf Olsson på SVT att i var sitt program berätta om ett ämne de själva valde. 
Lars – som brukade ta mycket god tid på sig redan inför valet mellan två rätter på en lunchrestaurang - våndades mycket över ämnesvalet; vad skulle det handla om? 
Journalisten Britta Svensson, som hade gått en klass över Lars på Bäckängsskolan och nu också arbetade på Stockholms-Tidningen, berättar om uppdraget: ”Lars visste inte vad han skulle göra sin stillbildsfilm om, han behövde nån rubrik. Jag hade läst om arbetslöshetens Liverpool, som då var en röd stad med en illegal budget, och föreslog att vi skulle åka dit. 
Sagt och gjort, vi kände inte en människa, men tog kontakt med redaktionen för ett lokalt fanzine som guidade oss, bland annat Peter Hooton, vokalist i gruppen The Farm som senare blev stora. Vi var där i tre veckor tillsammans och vi skickade flera artiklar till Stockholms-Tidningen – sen åkte jag hem och Lars var kvar själv i tre veckor till och jobbade med materialet till sin film.”
Lars stillbildsfilm på bästa sändningstid tog emot starka lovord i Sverige för sina hundratals starka svartvita bilder som visade människorna bakom arbetslöshetsstatistiken. Lars åkte snabbt tillbaka till Liverpool med en kopia och visade den för sina guider – och blev rejält utskälld. 
De medverkande på visningen - politiska aktivister, musiker, fotbollshuliganer och arbetslösa Liverpoolbor – kände inte igen vare sig själva eller miljön. 
Britta Svensson, som skrivit pratan till filmen, minns händelsen väl: ”Ja, de skällde ut honom, de kände inte alls igen sig och blev förbannade. 
Jag, som såg bilderna redan i arbetet med filmen, kände inte heller igen någonting alls av det vi varit med om tillsammans. Inte en enda människa eller miljö. 
Lars hade stigit in i en ny värld, och fotograferat den. Bilderna var i en helt annan dimension; ensamma människor i ödsliga miljöer. När han var med mig var han journalist, nu var han konstnär.” 
Alla människor runt Lars minns Liverpoolresan tydligt. Rolf Adlercreutz säger: ”Jag var i Liverpool året därpå, och mötte några av dem som Lars träffat. De tyckte att Lars hade plåtat de värsta sidorna av Liverpool. Och på den tiden – när den stora hamnverksamheten just upphört - såg Liverpool ut som en krigszon.”
Peter Classon, kollega som kom till Värnpliktsnytt året efter Lars, berättar: ”Liverpoolborna kände att här kom någon med främmande svenska ögon och skildrade en brittisk underklass. Lars hade tittat utifrån, han hade inte sett bakom och de tyckte att det gav en felaktig bild av människor. För Lars var det en riktig chock att få en sån enorm kritik.”
Ja, mötet med de ilsket upprörda Liverpoolborna var utan tvekan en kollisionsartad erfarenhet för Lars. I en intervju nästan trettio år senare (Linus Höök, Kamera & Bild, 2011) säger Lars själv: ”De blev besvikna allihop. De tyckte att jag gett en helt skev bild av deras stad. Trots att jag försökte förklara att de själva tagit mig till platserna jag hade fotograferat tyckte de inte att mina bilder visade verkligheten. 
Det var förmodligen något i bildspråket som gjorde att de såg staden avbildad med en främlings blick. Det blev en tankeställare och jag bestämde mig för att bara fotografera sådant jag kände till.”
Kritiken från Liverpoolborna handlar naturligtvis om de klassiska frågeställningarna kring olika slag av centra och periferier; som till exempel när fotograf/journalist/forskare/författare reser till någon icke-central plats och samlar material från denna plats och sedan reser tillbaka till sitt kulturella/ekonomiska/sociala centrum – och visar upp sin skörd och får sina belöningar där. 
Och – kanske mera sällan åker tillbaka och öppet möter den andres granskande blick.
Det räcker med att åka till områden som Fittja, Alby, Gunnared eller Rosengård för att möta den ofta omvittnade misstro mot media som finns etablerad där (som Lars och undertecknad har flera erfarenheter tillsammans av). 
Många människor är vana vid upplevelsen av att journalister och fotografer skildrar deras värld på sätt som de känner är både förfrämligande, okunnigt, förljuget och nedsättande; en i huvudsak omedveten exotism som formas av klass, kön, etnicitet, sexuell läggning och så vidare.
I intervjun säger Lars: ” Ett tag tänkte jag bara fotografera i Borås. Men det insåg jag ganska snart att det skulle jag inte stå ut med. Jag har däremot hållit mig kvar till stor del i den svenska småstaden och vardagen där. Det är det som intresserar mig mest, det vanligaste. Jag vill vända och vrida på det mest uppenbara.” 
… ja, man kan kanske ta Lars från Borås, men det kan vara svårare att ta Borås ur honom… 
Erfarenheterna från Liverpool bidrog också till att Lars började förändra sitt förhållnings- och uttryckssätt på flera sätt: teknik, form, innehåll och uttryck.
Roger Turesson berättar: ”Responsen i Liverpool var helt avgörande när Lars bytte stil. Innan Liverpool arbetade Lars inom traditionen av ett tidlöst dokumentärt fotografi i svartvitt. Han var en fruktansvärt duktig dokumentärfotograf, en av de främsta i genren. Efter Liverpool började Lars experimentera med färg och blixt.”
Peter Classon säger: ”Lars insåg vid nåt tillfälle att han saknade färgerna. Jag minns en bild, det var en man som kröp på en gräsmatta i en trädgård. Det gick upp för Lars; ’det här, det ska vara färg.’
Ljus blev förstås viktigt; hans grundidé var så kraftigt blixtljus med så små apparater som möjligt för att kunna vara portabel. Han köpte blixtarna i Japan, men på blixthuvudet satte han fast plastklot som han skar till från vanliga plastlampor – för att få större spridning på ljuset. Och han skar upp trädgårdsslang för att fästa de där plastkloten, tillsammans med starkt tejp.”
Lars berättar själv om blixtens betydelse (2012): ”Mitt tekniska signum handlar mycket om blixtfotografi; jag känner mig nog lite bortkommen utan min blixt. Det är ju det direkta tilltalet, men också blixtens sätt att se alla detaljer klart och tydligt, lysa upp skuggpartier och lågdagrar. 
Jag har en idé om att alla element i bilden är lika viktiga – och då kan ett vackert klassiskt dagsljus ödelägga detta, medan blixten naket klargör varje detalj.”
Pelle Kronestedt, som delade labb med Lars sedan 1993 (och införde noiserock i mörkrumsarbetet med bland andra Sonic Youth), är väl insatt i hur det dokumentära fotografiet förändrades under andra hälften av åttiotalet.
Pelle pratar om förändringar som svar på en teknisk evolution inom fotovärlden - med bland annat övergången från positiv till negativ färgfilm med egenskaper som liknade den svartvita processens: 
”Lars utveckling är inte unik, men han var tidig i Sverige med att bryta med det klassiska småbildsformatet. Lars började plåta med mellanformat och skaffade sig en ombyggd kopieringsmaskin. Också medierna förändrades, i mitten av åttiotalet var omslaget i färg och resten i svartvitt. Och det var de medier som Lars arbetade mot.”
Lars är förstås inte ensam om att söka utmana konventioner och förebilder inom fotovärlden – vilken självt förstås är en del av samtiden – som under åttiotalet befinner sig under stark ömsesidig påverkan med konstvärlden. Gränser mellan foto och konst löses upp, relationer mellan form och innehåll likaså och inte heller mening, tolkning eller etablerade sanningar är särskilt givna.
Pelle Kronestedt säger: ”Lars var inte någon teoretiker, men han tittade väldigt mycket på bilder. Han gick i frontlinjen med andra samtida fotografer som till exempel Paul Graham (Empty heaven, 1995) Paul Reas (I can help, 1988) och i fotspåren av tidiga färgpionjärer som William Eggleston och Lee Friedlander. Düsseldorfskolan var förstås viktig, med namn som till exempel Andreas Gursky.”
Tekniken - och försöken att utveckla andra sätt att se och gestalta, att förfrämliga det mest välbekanta, eller som Lars själv sa: ” Jag vill vända och vrida på det mest uppenbara.”
Ja, det är bara en tanke; har man nu bestämt sig för att bara fotografera sådant man känner till – Borås – så är det kanske också nödvändigt att begå visst våld mot all hemmablindhet – inte minst för att få syn på/vara med om något nytt. Det innebär också i någon mening att begå våld mot sig själv och Lars utvecklar tydligt ett mer civilisationskritiskt perspektiv – vilket skiljer sig radikalt från all slags exotism. Det handlar inte om dom, det handlar om mig och det handlar om oss. Kort sagt.
Stockholms-Tidningen gick i konkurs 1984, och en relativt fast plattform för Lars upphörde. SALT-gruppen splittrades kort därpå som en konsekvens av nedläggningen. Ett gäng från tidningen startade upp labbet i den gamla kulturfastigheten i Rålambshovsparken, belägen nästan under Västerbron – och en ny förutsättning etablerades.
Labbet blev både en arbetsplats och en viktig social samlingspunkt, med många möten, diskussioner och sena nätter – med varierande intensitet och olika människor bestod labbet och var utgångspunkt för arbetet i trettio år fram till Lars död. 
Lars starka frilansrelation till media är avgörande för hans karriär som fotograf. DN-fotografen Roger Turesson säger: ”Det är inte så konstigt. Det är stora fördelar med att vara mycket ute i verkligheten. Det innebär en stor kontaktyta.”
Nej, Lars hittar inte på eller fantiserar fram ämnen eller projekt, och han är inte alls konceptuell – han har förvisso förhållnings- och synsätt, erfarenheter, strategier och idéer, men processerna går inte primärt inifrån och ut – lite förenklat sagt – de går främst utifrån och in. Lars ser, letar, hittar och motiveras av miljöer; han hittar sina bilder och teman under uppdrag. Det är ett mycket sinnligt receptivt inspirerat fotografi. 
Lars säger i en intervju, efter det att han fått Scanpix Stora Fotopris 2012: ”I mitt fotografi börjar jag ofta fotografera en situation på en plats som intresserar mig. Det kan vara en gata, ett torg, en speciell arbetsplats, ett café eller köpcentra. Det är först miljön som intresserar mig och sen försöker jag ofta hänga kvar tills jag träffar en person som intresserar mig och agerar i miljön på ett specifikt sätt. Så det handlar mycket om väntan.”
Lars uppdrag blir utgångspunkter för nästan alla hans böcker. Ett uppdrag för Upp & Ner blir en ingång till arbetet med den kanske mest omtalade boken Landet utom sig (1993): ”Mitt roligaste projekt är nog fortfarande Landet utom sig. Det var väldigt spännande att resa runt i Sverige på den där tiden. Det var nästan som att resa runt i USA ibland. Det var helt nya färger, allt plast och glitter som hade kommit under några få år av högkonjunktur på åttiotalet. Det var först en väldig kick att fotografera – tills det till slut står en upp i halsen. Det är som att äta för mycket godis.”
Med Landet utom sig inleds också Lars samarbete med förläggaren Gösta Flemming och Journal Förlag och med formgivaren Greger Nilsson. Bra Böcker hade tänkt ge ut boken, men drog sig ur och det nystartade lilla förlaget på Grindsgatan ger istället ut Landet utom sig som sin tredje bok med förord av författaren och poeten Thomas Tidholm och efterord av författaren, poeten, debattören och journalisten Göran Greider.
Den senare skrev en minneskrönika i Aftonbladet (12/4 2015) där han kommer ihåg att Lars inte gillade hans första utkast: ”När jag skrev ett första utkast till Landet utom sig kom han in igen och var ordentligt irriterad på några av formuleringarna där jag lät pretentiös och försökte leka konstvetare inför hans bilder. Han skruvade på sig, fnös och frustade. Han såg att min text inte var ärlig när jag försökte vara högtravande och intellektuell. Så jag skrev om det efter de riktlinjer som Tunbjörks ansiktsuttryck gav och det blev mycket bättre.
Han kändes som en vanlig pressfotograf med en lite överseende syn på vad journalisten babblade om. Han var nog Lao Tse utklädd till pressfotograf.”
Boken blir en succé; första upplagan på 2000 exemplar säljer snabbt ut och en andra upplaga på 4000 exemplar ges ut året därpå. Begreppet ”tunbjörkare” blev snabbt ett begrepp för många människor – och vi var många som också började se ”typiska tunbjörkare” överallt omkring oss. 
Några dagar efter Lars död säger Göran Greider i en minnesintervju i SVT Kulturnytt: ”Jag minns första gången jag såg bilderna; wow – han har verkligen fångat något som ägt rum omkring oss och som vi inte förstått vidden av. Det var nåt som hände på åttiotalet, vi gick mot marknadssamhället och Lars hade fångat detta visuellt.
Jag tror att han visar oss de där ögonblicken då vi är på gränsen till att förlora vår värdighet, samtidigt som det finns en väldig kärleksfullhet i bilderna. De är inte folkföraktande på något sätt. Betydelsen boken fick var som ett landmärke; man kunde orientera sig i sin egen samtid genom att bläddra i Lars bok.”
Lars livskamrat och fru Maud Nycander, fotograf och filmare, minns succén kring bok och utställning: ”Lars kopierade utställningen helt själv, det luktade otroligt mycket färgkemi i labbet och han blev lite allergisk då. Jag tror att boken var klar till utställningen på Hasselblad. Jag minns också att Hasse Persson var på utställningen och var väldigt stolt. Han sa ’Det här är världsklass’. Utställningen gick länge runt i hela Sverige – i två upplagor. Och också utrikes, både österut och västerut. ”
Göran Greider kommer också väl ihåg vandringsutställningen: ”När den turnerade runt om i landet fick folk skriva i böcker vilka reaktioner de hade – och jag var på några utställningar – och många skrev ’wow, hela mitt liv passerar förbi: Kärlek!’
’Jag känner verkligen igen mig – campingsemestern 1983’.
Folk kände igen sig och blev glada över att det var en folklig värld som skildrades – det var den ena reaktionen. Den andra var ungefär såhär: ’Herregud, vad har vi gjort med det här landet? Varför har det blivit så grällt, så smutsigt kommersialiserat?’ 
Lars fångade precis det här förändringsögonblicket när vi fortfarande hade minnet kvar av nånting annat, något mindre kommersiellt och mera äkta på många sätt. Vi hade kvar det i våra medvetanden, samtidigt som vi såg bilderna.”

Landet utom sig blev Lars internationella genombrott – och ett starkt sådant.
Maud Nycander berättar: ”Vi var i New York och Lars var uppe på New York Times Magazine och på ICP (The International Center of Photography) och lämnade böcker. På ICP sa de till Lars att ’Det är så sällan vi får se något nytt’ och de ville göra en utställning – och utställningen blev av inom ett år. 
Många vänner från Sverige kom oannonserat och överraskade på utställningen. Alla hade på sig en T-shirt med en bild som jag tagit på Lars framför en dalahäst. 
Det var stort, Mary Ellen Mark och många andra storheter var där, men jag fick lämna vernissagen för att Olga, som var sex månader då, började skrika så.
Lars träffade Kate Ryan på New York Times och Lars började få uppdrag för tidningen. 
Jag tror att ett av de första jobben var att plåta rika amerikaner som förverkligade sina pojkdrömmar, bygga cowboyrancher och så. Fantastiska bilder.
Här börjar Lars internationella karriär. Han fick en agent, John Kenney, och en massa reklamjobb.”
Dottern Olga kommer till världen 1995 och Ella 1998; Lars föräldraskap innebär familjeliv och dagis (ett där man arbetade i köket en gång i månaden) och mer socialt liv med andra barnfamiljer. Lars USA-karriär kommer också i full gång under denna period.
Lars olika uppdrag för tidningar och tidskrifter blir - som redan nämnts - en förutsättning för nästan alla hans böcker. Det var bland andra New York Times Magazine, Le Monde, Libération, Time Magazine, förutom svenska tidningar och tidskrifter; Landet utom sig började med uppdrag från Upp & Ner, Kontor (2002) med uppdrag från New York Times, Vinter (2007) med en vinterbilaga i Göteborgs-Posten. 
Peter Classon, som föreslog Lars till vinterbilagan för redaktionen på GP säger: ”Det börjar ofta med att Lars får nåt kul jobb plus hjälp med research och ingångar – och sedan kunde han spinna vidare själv. Det är klart att han kunde använda till exempel New York Times researchavdelning. De ringde upp nåt kontor – när han höll på med kontorsprojektet - och sa att Lars arbetade för dem. Det gav access.” 
Det finns ett undantag från denna arbetsordning - Home (2002), hans mest självbiografiska projekt, där Lars återvänder utan direkt relation till något yttre uppdrag, men kanske mer av ett inre; lite likt det kända motivet om en flykting som korsar sitt spår.
Lars ber undertecknad, medförfattare till dokumentärboken Dom alla (2003), att skriva ett efterord: ”Det var som att få ett uppdrag att skriva något om något där det inte ska uppenbaras något särskilt genom texten. Jag tänkte först att en text med nån sinnlig liten doft som steg upp från barndomen skulle kunna fungera, nån liten madeleinekaka doppad i lindblomste som länk till läsarens egen fantasi – men nej. Lars ville inte det. Lars ville inte addera något i text till sina bilder.”
Lars skulle ställa ut på Hasselblad Center hösten 2002. Bilderna till utställning var valda dels ur Kontor/Office, som just kommit ut som bok på Journal i samarbete med Bokförlaget Max Ström, men också ur serien Home, som kom att inleda Lars utgivning på det internationella fotoboksförlaget Steidl. 
Gunilla Knape vid Hasselblad Center, bland annat ansvarig för utgivningen av stiftelsens kataloger och böcker, minns när Gerhard Steidl åtog sig att göra boken: ”Eftersom Gerhard samarbetade med Munkedals bruk i Bohuslän var han emellanåt i Sverige. Bosse Hammar, känd göteborgstryckare, ordnade ett möte på Hasselblad Center med Hasse Persson och mig. Efter en kort introduktion gav vi Gerhard en låda med bilder ur serien Home. Gerhard flippade igenom bilderna och sa Yes! Han var direkt intresserad av att göra boken och tog bilderna med sig.  
Greger Nilsson gjorde layouten och boken trycktes i Göttingen till utställningen hösten 2002.” 
Lars ger, förutom Home, också ut I love Borås (2006, i samarbete med Bokförlaget Max Ström) och VinterSteidl, 2007. Arbetet med Vinter, som också blir en stor och uppmärksammad utställning på Moderna Museet i Stockholm, beskriver Lars i en intervju senare (2012) som ett slags terapiarbete för att söka bemästra sina svårigheter med den mörka årstiden, då han ofta känner sig nedstämd och energilös – deprimerad. 
”Upprinnelsen till Vinter var faktiskt ett uppdrag jag fick av Göteborgs-Posten. Jag skulle resa runt i Sverige och göra vad jag ville under några veckor mitt i vintern. 
I början hade jag svårt att hitta några som helst motiv eller hur jag skulle göra det hela. Jag var nästan på väg att hoppa av det här uppdraget, men under en resa till Kiruna släppte det och jag hittade ett sätt att attackera det hela – jag var nästan tvungen eftersom deadline närmade sig. 
Jag fotograferade allt jag såg, det var en väldig attack i fotograferingen.  Det var väldigt upplyftande, så det blev väldigt lustfyllt mitt i alltihopa även om det är en mörk bok.”
Lustfylldhet mitt i mörkret; tillståndet påminner om konstnären Francis Bacons beskrivning av ett slags ”uppsluppen förtvivlan”; i en känsla av det omöjliga i alltihop, så kan man lika gärna göra vad som helst - och se vad det blir. 
Lars var sedan nittiotalet en världsfotograf med utställningar över hela världen (USA, Frankrike, Japan, England, Ryssland, Tyskland, Island och så vidare). 
 
Några stolpar:
Lars Tunbjörks bilder är representerade i museisamlingar som Museum of Modern Art i New York och i Stockholm, Centre Pompidou och Maison Européenne de la Photographie i Paris, Museet for Fotokunst i Danmark och Fotomuseet i Norge och så vidare.
Lars tar bland annat också emot första pris i World press photo 2005 för bästa bildberättande i klassen Arts and entertainment (antalet anmälda var svindlande 4 266 fotografer från 123 länder) – för en bildserie från Paris Fashion Week som han gjorde på uppdrag av tidningen Libération. Han fick Scanpix stora fotopris 2008 för sviten Vinter och Författarfondens garanterade författarpenning 2014.
Antalet utställningar i urval – är flera sidor lång. 
*
”Det finns en förändring i mitt arbete; från det mer lättsamma till det mer svårmodiga. Det har dels med samhällsutvecklingen att göra, men kanske också personligt, med åldern. De bilder som intresserar mig mest i min egen produktion är när jag lyckats sammanväva mitt subjektiva seende och mentala tillstånd med en objektiv dokumentär samtidsskildring.”
 
Göran Odbratt